Ibland tittar hon ner, lika ofta går det utan att titta. Munter, rätt så ung och drottninglik om vartannat i sin klänning och kappa, med rytmiskt arbetande händer påminner hon, med miljön som förstärkare om något ur en saga. En sagoberätterska, kanske. 24 år gammal har hon fastnat för att arbeta med händerna, för tillfredställelsen i att skapa något själv. En hobby som hon aldrig vågade hoppas på skulle kunna användas i yrkeslivet. Men den här första sommaren i Medeltidens världs historia har hon varit en av ett tajt gäng anställda. ”Alla är intresserade av hantverk och historia”, säger Pinglan. ”De som inte var intresserade av hantverk från början har blivit det nu. Vi har jätteroligt ihop.” Själv har hon bosatt sig i ett kollektiv mitt i Götene för en tid. Inne i Pellagården bor fem hantverkare.
Alla kommer från
Bäckedahls folkhögskola i Sveg. ”En erfarenhet, definitivt. Men jag är för mycket ensamvarg för att bo i kollektiv. Jag trivs väldigt bra för mig själv. Jag har lärt mig mycket av det dock. Att samarbeta med andra, att andra har andra rutiner än jag själv.” Hon beskriver livet i Pellagården och hur man måste lära sig att anpassa sig till andra människor om man ska leva i kollektiv. Som i alla förhållanden mellan människor, arbetskamrater, vänner eller älskande. En av de stora fördelarna med att testa boendeformen har varit alla idéer hon fått, de har diskuterat så mycket. Kanske lär man sig mer på det än att bara sitta för sig själv med en bok eller ett hantverk om kvällarna, säger hon. Sen är det maten förstås- alla nya rätter hon lärt sig av de andra. Det är något positivt. Men. ”Jag älskar att umgås med andra, men det är viktigt att kunna dra sig undan och vara för sig själv.” I höst blir det nog hem till föräldrarna igen medan hon söker egen bostad och jobb.
Om ragnarök kom, om världen gick under i rök och eld, om den moderna världen slås ut och vi stod där handfallna utan våra motorsågar, skobutiker och elektriska mixar skulle Pinglan klara sig. Hon kommer att klara sig alldeles fantastiskt väl. I alla fall vad det gäller att tillverka saker. När vi träffas har hon på sig ett förkläde av skinn som hon garvat och sytt själv. Hättan hon visar är kantat med rävskinn från en ihjälkörd räv hon flått och berett med egna händer. Det vävda tyget är ihopsytt med handsöm. ”Jag tror på att hjälpa varandra och att var och en gör det han är bra på. Jag tror mycket på byteshandel.” Själv är hon mindre säker på den egna förmågan att odla grödor och producera mat.
Förälskad i hantverk
Nålbindningen konkurrerades ut av en moderniseringsprocess som svepte över världen: man uppfann virkningen och stickningen, med mindre hållbart resultat men ack så mycket mer effektiva! Tre gånger snabbare är det att virka eller sticka en mössa jämfört med att tillverka den i nålbindning. ”Varje maska knyter man för sig” förklarar Johanna, medan händerna tålmodigt knyter och knyter. ”Det går inte att repa upp. Det här kommer att hålla jättelänge.” I ett samhälle som i princip har lämnat också stickning och virkning bakom sig, utom för nöjes skull, för långt snabbare maskiner som tillverkningssätt; varför nålbindning? Och varför denna förälskelse i hantverk?
”Jag har alltid pysslat, i hela mitt liv. Jag gick en guldsmedsutbildning på gymnasiet, men kände ganska snart att det här var ju kul, men inte riktigt det jag ville hålla på med. Det var för pilligt, och materialet var för dyrt och ömtåligt. Så var det någon som tipsade mig om Bäckedahl. Jag sökte in på allmän kurs först, men av en slump, träffade jag en tjej dagen innan som berättade om allt de skulle göra på hantverkslinjen och två timmar innan kursstart bytte jag till hantverkslinjen. Ett beslut jag aldrig ångrat ens i två sekunder.” Att som en självklarhet följa sin egen vilja och söka efter sin egen väg att gå är ett återkommande tema när man pratar med Johanna. Det här är en tjej som inte tvekar att känna efter och säga; så här tycker jag. Det här vill jag göra, det här vill jag inte göra. På så sätt söker hon sig fram mot målet: att veta vad man vill göra i sitt liv. Bäckedahl och hantverkslinjen var ett bra steg mot det målet.
”Det var underbart att prova på allt. Vi fick göra allt från garvning till att göra eget järn som vi smidde i, tälja och arbeta i trä och saker som nålbindning… Vi fick lära oss att gå ut från grunden. Trots att trä inte är mitt material (det förstod jag ganska fort) så var det fascinerande att bli tillsagd: ”Vi ska göra svepaskar - nu går vi ut och hugger ner ett träd!” Jag gillar det. Ta vad du har och gör vad du ska, helt enkelt. Man ändrar sin uppfattning helt. Hur man ser på saker och ting. ”Här har jag nu en pinne- hm… nu ser jag tio möjligheter.” Entusiasmen för både skolan och hantverket är stor. ”Jag blir lycklig när jag får arbeta med händerna, säger hon.”
Det enda som krävs för att sticka en tröja är ett får och en kniv
Också historia har länge varit ett intresse. Medeltiden har hon varit intresserad av sedan tonåren. Till hösten ska hon och vännerna försöka väcka liv i sin avdelning av SKA, världens äldsta medeltidsförening. Den grundades av amerikanska studenter på 60-talet, och som Johanna säger med ett skratt i rösten, är tanken att ”Ur en romantisk synvinkel återskapa medeltiden.” Alltså: ”Ingen pest, ingen lera!” Annars gör man vad man vill. Intresset gör det tillfredställande att kunna arbeta i tekniker som är tusentals år gamla och, som Johanna säger, ”göra allt från grunden.” Hon visar mig nålen hon använder till mössan. ”När jag arbetar med nålen jag gjort själv, sågat ut ur ben och slipat själv, det känns annorlunda än om jag använt en jag köpt.” säger hon.
Älsklingsmaterialen är ull och skinn. Hon försöker få tag på ull att spinna garnet själv med. ”Jag har beslutat mig för fjärde gången att jag ska bemästra spinnkrok och slända.” Spinnkroken är ett mycket gammalt sätt att spinna garn på. Någon gång i framtiden blir det kanske en gård på landet, och några får att klippa och karda ullen från. Det är trivsamma djur. Det mycket gamla, bemästrandet och bevarandet av olika metoder är ett mönster hos Pinglan. I sommar har hon också fått tillfredställelsen att föra vidare kunskapen till nyfikna och intresserade. ”Det känns tillfredställande att föra vidare en kunskap. Vi har ändåbehövt den här kunskapen för atthålla oss vid liv. Det känns fel mot våra förfäder att kasta bort den bara för att vi har maskiner nu. Det blir inte lika bra heller! Och känslan av att det här är mitt verk… hela vägen.”
Jag vill göra saker som gör nytta! Man behöver inte köpa färdiga saker, man kan göra själv. Det enda som krävs för att sticka en tröja är ett får och en kniv. Sen kan det behövas mer men det krävs inte.
Ekologiskt
En kappa eller ett par skor producerade på det sättet blir naturligtvis också mycket mer naturvänliga än massproducerade dito. Johanna pratar om läderindustrin och den fruktansvärda mängd kemikalier de använder. Kromläder speciellt är berett med en livsfarlig metall, säger hon, det är det inte många som vet. ”Vill vi fortsätta leva i den här naturen får vi ta hand om den. Behöver vi inte använda gifter för att tillverka något så förstår jag faktiskt inte varför vi gör det - för alla förlorar på det i slutändan.”
På drift i tillvaron - med syftet klart
I öppningsscenerna till den andra Arn-filmen visar en skicklig filmfotograf en vävstol, med en uppsatt blå väv i vacker närbild. Cecilia Algotsdotters händer väver och väver på en blå bröllopsmantel till sin älskade Arn. Nere i det heliga landet är han på väg till ett stort slag mitt i öknen. Inne i den stora huslängan på Medeltidens värld håller Pinglan och de anställda på att sätta upp samma väv- ”Vi måste bara vänta tills vaktmästaren hjälper oss att ändra den så att den blir som vi vill att den ska vara”. Både personal och besökare är entusiastiska.
Alla ska kunna väva ett stycke på Arnväven. Att väva är följa i en tradition minst lika uråldrig som nålbindningen, om inte äldre. I en saga mycket lik Jan Guillous berättelse stod Odysseus ensamma hustru Penelope precis som Cecilia och arbetade varje dag på en väv, någon gång på tusentalet före Kristus. Hennes man irrade omkring på haven, inte i öknen och ömsom försökte komma hem, ömsom stack iväg för något distraherande äventyr. Men liksom Arn kom han hem till en vuxen som och en väntande kvinna. Varje natt han var borta repade Penelope upp det hon vävt igen, därför att den dagen väven var färdig var hon tvungen att gifta sig och ge land och makt till någon annan än maken. Johanna påminner mer om Odysseus än om Penelope i sagan, väven till trots. På samma sätt som han är hon ute på äventyr för att ta sig hem, hitta det hon vill göra. ”Jag har flyttat runt jättemycket. Jag vill söka vad jag vill göra, nu när jag har chansen, innan man har en egen familj. När jag väl väljer vad jag vill göra vill jag veta vad det är jag väljer bort. Det finns bara ett sätt: testa!” När det gäller jobb så har hon gjort allt från att steka hamburgare, jobba på ålderdomshem och arbeta som väktare. Det är kul att testa. Hon säger att hon vill skaffa sig livserfarenhet. Och hitta rätt, samtidigt. ”Hantverk vill jag göra för eget bruk, jag vill sälja och jag vill lära ut. Men jag är faktiskt inte helt säker på vad jag vill göra när jag blir stor” säger hon och ler. ”jag har gjort många olika saker och bott på många olika platser och letat. Jag försöker lära mig att njuta av nuet, inte bara se framåt.”
Kanske har sommaren inspirerat ett framtida yrkesval. Glädjen i att få se någon lära sig något nytt är påtaglig. ”Men säger Johanna med ett snett leende, jag vill undervisa människor som har ett intresse från början.” Vanliga skolan kan hon nog inte tänka sig, trötta tonåringar på måndagmornar som måste motiveras, men kanske vill hon en dag återvända till Bäckedahl som lärare; ”Om jag kan bestämma mig för ett hantverk att specialisera mig på någon gång! Det är det många som gjort. De flesta lärarna är gamla elever. Fast jag vill göra annat först.” Hon pratar om hur gärna hon skulle vilja visa på hur mycket man kan göra själv, från grunden. Hur mycket man kan göra om man går ut i skogen med bara en kniv. Två björkar med en klyka i rätt höjd, en stör… och du kan varpa din egen väv, mitt ute i storskogen.
Vem vet. Det kanske blir en gård ute på landet, med får och en egen spinnrock, om hon inte lyckas med spinnkroken och sländan. Det kanske blir ett kollektiv i alla fall. Det kanske blir äldrevården eller skolan. Det kanske blir något helt annat. Vem vet? Men Johanna Pinglan Karlsson är på väg dit, vart det än blir. Under tiden lär hon sig trettio olika tekniker för nålbindning och njuter av nuet. Det är svårt nog. Vår pratstund är över. Händerna lägger sig stilla i knät. De hittar snart något annat att syssla med. Sätta upp den där vävstolen till exempel.
Faktaruta Johanna Karlsson
Ålder: 24
Född: Lyrestad
Bor: kollektiv i Götene, efter det får man se.
Familj: Föräldrarna, två bröder, en katt.
Yrke: har sommarjobbat som medarbetare på Medeltidens värld, efter det får man se.
Intressen: hantverk, böcker (fantasy, sci-fi, skräck, romantik… allt jag fastnar för. Det finns så många bra böcker, varför begränsa sig?) vampyrlajv, medeltidsföreningen SKA
Det bästa med Götene: Mysigt! Det är så skönt att det är så litet. Jag trivs med småstadskänslan. Härligt att vara nära Kinnekulle! Fantastisk natur.
Det sämsta med Götene: Vet inte- inte tillräcklig erfarenhet av kommunen för att säga.
Text o bild: Kajsa Stiller