Inge ”Pingis” Johansson berättar om ett äventyrligt liv En gång för inte alls så länge sedan var Götene en nybyggarstad. På Götene museum i Centrumhuset finns bilder från en by fylld av provisoriska hus och gator så leriga att män och kvinnor i gamla tiders opraktiska kläder balanserar fram på stockar utlagda i dyn. Det skulle lika gärna kunna vara hemskickade bilder från utvandrade guldletare i Klondyke några decennier tidigare.Det har förändrats sedan dess. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att förstå att Götene är ett samhälle i ständig förändring. Inge ”Pingis” Johansson, född i Vinninga, kom till Götene några dagar före jul 1963. Här arbetade han som polis i flera omgångar fram till 1985. Om det visste han väl inget när han den 20 december utexaminerades från polishögskolan i Karlstad. Tio månaders utbildning fick han. Innan dess vart det folkhögskola. ”För att få någon utbildning var det folkhögskola som fanns. Det var chansen. Och många av dom som läste på en folkhögskola blev poliser. Jag och en vän anmälde oss samtidigt.” Och på den vägen var det. Idag sitter han framför mig i sällskapsrummet på hotell Postiljonen, framför de stora fönstren med den bästa utsikten över Götene jag sett. Håret är kort, snaggat i det närmaste. Ryggen är rak, kroppen för han som en man som är van att använda den. Många års idrottande och fysträning har satt sina spår. Många år som en auktoritet i samhället har gjort detsamma. I vila formar hans ansikte ett bestämt uttryck. Det här är en polis. När han pratar framträder bilden av en mildare man.
Julafton 1963 gick han på sitt första riktiga pass, ensam på plats på polisstationen i Götene. Då låg den där den lilla parken framför Centrumhuset finns nu. Landsfiskal Weby, känd i hela länet för sin barskhet, hade sagt till sin pinfärske kontapel: ”Ja, Johansson får nog sitta på station för det blir nog lägenhetsbråk och oreda en dag som denna.” I arresten hade man satt en annan Johansson. Inge minns att mannen hade stulit två pilsner, ett par brödkakor och en ost. Själv satt han i den mörka polisstationen medan julnatten närmade sig… men ensamheten bröts. Över polisstationen fanns lägenheter, och i en av lägenheterna bodde en nybliven kollega med ett gott hjärta och en förtjusning i schack.
Inge blev uppbjuden och stannade till långt framåt natten då han kände att nu, nu måste han nog se till sin ensamma fånge. Ner för trapporna och in i en mörk polisstation… där arrestdörren stod och svängde öppen. Har han rymt! Första dan på jobbet! Men på skrivbordet hittade han en lapp. Självaste landsfiskalen hade suttit hemma och tagit sig ett par julsupar. Detta hade framkallat ett något mer sentimentalt sinnestillstånd än vanligt hade han funnit det i sitt hjärta att tycka synd om fången. Därför hade han gått till stationen och släppt ut honom, trots de två stulna ölen, brödkakorna och osten. Sin försvunne konstapel hade han inte saknat.
Orsaken till att han hamnade i Götene var på grund av landsfiskalens rykte: hans barskhet gjorde att det alltid fanns en plats ledig i polisstyrkan. På den tiden var det varje kommun som hade ansvar för att anställa och avlöna poliser. Götene kommun var ett eget polisdistrikt, det fanns det totalt nio poliskonstaplar som tog hand om allt som skedde, från stöld av en cykellampa till mord: fem poliser i centrala Götene, två i Lundsbrunn och en i vardera Hällekis och Österäng. Inges tjänst var Hällekisdistriktet, med ett poliskontor i det röda huset strax bortom Hönsäters slott. Utanför fönstret kan vi se dagens polisstation i Götene med en ”att hyra” -skylt på. Samma dag ser jag den första polis jag sett i Götene sen jag gick dit för att få mitt första pass. Nästa dag ser jag ännu en uniformerad man.
Tillfälligheternas spel. ”Jodå, ja, det fanns polis i Hällekis på den tiden. Vi hade öppet en dag i veckan, som en filial.” Han trivdes bra som polis i Götene. Det var mycket att göra förstås. På den tiden patrullerade polisen ständigt, dygnet runt, hela kommunen, åkte runt och pratade med folk, försökte förhindra brott. Polisbilen sågs inte bara i samhället, utan på Kinnekulle och i Holmestad eller Vättlösa också till exempel. När ett larm kom, kunde de befinna sig långt ute på någon skogsväg någonstans. Det vill säga, det kunde de sedan Inge tagit bussen till Göteborg 1966 och hämtat kommunens allra först polisbil. En Volvo Amazon.
”Brotten var annorlunda då. Vi tog hand om bränder, inbrott, stölder, trafikolyckor… men en cykelstöld var inget litet brott då… Det la man ner mycket tid på! Sen hade de flesta inbrott en signatur. Man kunde se vem det var som gjort det – det var oftast någon från trakten. Numera är många fler bilburna, kommer utifrån… brotten ser helt annorlunda ut. Knark upplevde jag aldrig under mina år som polis. Inte som vi kände igen i alla fall.” Man jobbade mycket med övervakning och prevention – både generellt och på ett personligt plan: visste man att någon satt och drack öl någonstans och hade bilen utanför - och Inge och hans kollegor visste om det mesta som skedde - ja, då tog Inge bilen och åkte och varnade honom för att om han tar bilen hem när han druckit, ja då, du, då åker han fast- så gör inte det, du! ”Då fanns det totalt 13 000 poliser i Sverige. Idag finns det totalt 19 000. Men var är de? De syns ju inte!?
Första året i Götene klarade vi upp precis 93 % av alla brott. Idag är det mellan “sju och tio procent. Men det är andra brott idag…” På fredagarna var det dans i folkets hus i Inges distrikt Hällekis och då behövdes polisen verkligen. ”På den tiden fanns något som hette fylleböter. Man kunde alltså bli arresterad för att man var full. Det gav en prick i körkortet, och hade man inget körkort så kunde det bli svårt att få ett lämplighetsintyg. Det vi skulle göra, hade fått order om, vara att arrestera de berusade och så köra dem till polisstationen i Lidköping. Men vi tänkte - köra iväg tre mil med nån stackare som fick trehundra kronor i böter och kanske inte kunde få körkort sen, och så lämna folkets hus till vad som än kunde hända! Det kunde ju explodera eller vad som helst.” Inge, alltid motvillig att ge böter och kollegan hittade på ett mycket bättre sätt att upprätthålla lagen. ”Vi körde upp dem till Högkullen, släppte av dem där och sa att nu får du gå hem!
Folkets hus är nerför vägen där, sen svänger du höger och så vänster så är du där.” Tyckte de inte om behandlingen fick de frågan om de hellre ville ha böterna - så de flesta var nog tacksamma, och ganska nyktra, när de traskat tillbaka till dansen, även om de fått gå med dansskor i blötsnö eller något annat av de ruskväder en fredagskväll kan erbjuda. ”I Götene hade jag en annan favorit: pulkabacken. Ibland frågade jag om jag skulle köra de överförfriskade hem till kärringen, men de svarade alltid att nej fy fan! Då satt de hellre på pulkabacken och frös ett par timmar.” ”Jag var aldrig något för att sätta fast folk. Det tyckte jag var det jävligaste. Jag vet inte om man var för snäll, om det var därför det inte var roligt. Jag tyckte om att hjälpa någon som låst sig inne eller så. Jag tyckte om att hjälpa någon.
En atlet
Någon har någon gång sagt om Inge att det är väldigt roligt att spela i samma lag som honom men inget roligt alls att spela i motståndarlaget. Ett bra omdöme för en idrottare. ”1969 började jag spela fotboll i Götene när Arne Selmosson blev tränare. Jag spelade vänsterytter och center i tre år när vi vann division fyra och tog oss upp i division tre- det motsvarar elitserien eller superettan idag. Det var inte dåligt gjort av Götene!” Redan 1967 hade han blivit värvad till hemklubben Vinninga - för ett ganska speciellt honorar: en schäfer var lockbetet. Med Jonte blev Inge sen hundförare hos polisen i Lidköping. Många sporter har det blivit genom åren: handboll, bandy, bordtennis. Som deltagare i polis-SM träffade han andra poliser, utbytte idéer, hade roligt. ”Sånt gör de inte längre inom polisen. Det finns inte pengar…” Han har dessutom lett polisens fysträning i Lidköping. Man behöver vara ork och vara i bra form som polis. Det är fysiskt påfrestande. Han berättar om den gången han skickades ut att springande jaga två förrymda fångar i Kinneskogen, den som sträcker sig mot Holmestad till, och hur han i tre timmar sprang och jagade två mäns spår i spårsnön. De två rymlingarna grät nästan av tacksamhet när de blev hittade: de hade för länge sedan gått vilse i den vilda rövarskogen. Idag spelar hannaturligtvis- pingis i både Götene och Lidköping. ”Men jag kallas inte Pingis på grund av sporten. Du vet i början på femtiotalet så hette det inte ens så. Det kallades ping-pong. Det var grannpojken tror jag som kom på smeknamnet. Han brukade retas och sjunga ”Inge pinge pengapung, slån i vägga så blir han tomm”. Inge Pinge, jag tror det kommer därifrån.”Psykisk styrka
Yrket var psykiskt påfrestande också. Han minns en natt, då det varit en bilolycka i Vättlösakorset och föraren avlidit, men satt fastklämd i bilen med växelspaken rakt igenom kroppen. Bilen var ett vrak- man fick ringa militären och be om hjälp. Lastaren måste gå genom skogen och kunde inte hinna fram förrän nästkommande dag. ”Ja, Johansson får sitta här i natt så inte räven tar en,” var ordern. Så där satt jag genom natten vid den avlidne och vaktade. Sen på morgonen gick jag på mitt nästa pass. Det var inte tal om någon krisgrupp där inte. Men det var tufft. Ibland kan jag tycka att det pratas för mycket om krishantering nu. Det klarade vi oss utan.”
Nya äventyr
Men polisyrket är inte det enda han har sysslat med. Vid jämna mellanrum har lusten till nya äventyr tagit över. 1973 hoppade han av polisen för att starta en billackeringsfirma i Oslo. Tillsammans med en kamrat hade han fått en riktigt bra idé - att ta en billig metod för snabblackering - en bil tog en timma och kostade 199 kr - till Norge där det tog 14 dagar att lackera om bilar och kostade ungefär 4000 kr bilen. Det blev en ganska strålande affär, som slutade med att Inge drev en firma i Stockholm och kamraten blev kvar i Oslo. 1976 var han dock tillbaka i polisen igen, efter en sväng i Mariestad hamnade han i Götenes nya polishus. Han bodde ju fortfarande på Kinnekulle! Nio år blev det innan äventyrsnerven började rycka. Sen blev det ett försök med ännu en billackeringsfirma, sen bussförare - det var roligt! - innan han hamnade där vi sitter idag.
Möblerna i brunt skinn är det Inge som valt ut. Ja, han var faktiskt helt nödvändig för att den nysatsning på Hotell Postiljonen som gjordes i slutet på 80-talet skulle kunna bli av: ”Jag fick ett erbjudande om jobb som hotellchef på Postiljonen när en norsk firma köpte hotellet. Mina barn jobbade här alltihop och Stefan som jobbade i restaurangen föreslog mig, han sa att jag hade varit polis… och då sa de, ”Ja för fan! Honom vill vi ha!”. Varför? Det fick jag reda på när invigningen sköts upp därför att en av delägarna inte kunde få permission från Kumla… De behövde mig för att få alkoholtillstånd!” Dessutom var det tänkt att Inge skulle vara garanten för att allt var stabilt och bra på hotellet. Men företaget storsatsade ”De planerade till och med en inglasad hiss utanför det stora glasfönstret där vi sitter idag! Jag tänkte att det här går inte, inte i Götene.” Konkursen blev alltmer en självklar utgång. ”Innan jag åkte på semester 89 hade vi ett stort gäng japaner boende på hotellet. De ville betala med American express, men det tog vi inte emot så jag skickade dem rakt över gatan till bankomaten. Sen tog jag de 35 000-40 000 kronorna och åkte runt och betalade så många skulder jag visste om.”