Grönt är det nya svarta
Gun-Britt Mellberg visar nästa generations vuxna hur de ska rädda världen
Fashionably green. Det är inne att vara grön. I New York har världens mest miljövänliga hyreshus snart slagit upp sina portar och välkomnat sina rika hyresgäster. Skådespelaren Leonardo di Caprio är en av dem. Angelina Jolie, ännu en hollywoodkunglighet, räddar världen på egen hand. Vissa rockband vägrar spela på festivaler som inte är gröna. I affären märks trenden på ett fint sätt genom att vi lär oss älska det ekologiska, med fler ekologiskt odlade produkter och större reklamsatsningar.
Gun-Britt Mellberg, kallad kompostinnan, den gröna dagmamman, passar perfekt in i den nya gröna vågen. Men för henne har det aldrig varit en trend, utan något som kommit helt naturligt. Många barn har säkert tillbringat många timmar i hennes trivsamma villa i Sil, lekt i hennes trädgård och suttit vid hennes köksbord sen hon började som dagmamma i Götene kommun 1974- för 34 år sedan. Det första hon visar mig - vit i håret, skarp blick, vänlig röst- när jag äntligen har hittat just den villan är en samling barnteckningar. Några har fantastiska detaljer – i ett hörn står ett skelett, med varje benknota omsorgsfullt utritad - några som hon säger ”så fulla av färg och form”. De fyller hela pappret och hoppar ut mot läsaren med starka färger. Sen tar hon fram en vernissagebild från sin semester på Gotland. ”Det här killar, säger hon till de pojkar som sitter hos henne idag”, har en kvinna som är konstnär på Gotland gjort. 3000 kr tog hon för sina bilder. Jag tycker nog att jag har nog så fina bilder här”. Hon visar stolt med hela armen väggarna där inramade målningar sitter uppsatta. Totalt brukar hon ha hand om runt fem till sex barn.
Sen bjuder hon på vinbärssaft, ett nytt spännande sätt att ta vara på bären: ”Mixa dem med lite florsocker och häll i kolsyrat vatten”. Det blir som en lyxig läsk. Mina två medgäster vid bordet föredrar lite olika varianter: nån vill inte ha vinbär och nån vill inte ha det kolsyrat. Det är inga problem. Gun-Britt ordnar.
Jag kunde ju redan det här
När det här med ekologi kom in i bilden i början av nittiotalet kändes det bara naturligt för Gun-Britt Mellberg att ta med det i sin verksamhet. Det var som en fortsättning av uppväxten på en gård på landet. ”Jag kunde ju redan det här, så det var enkelt. Jag kunde ju bara haka på och lära mig mer… Det är väl så att om man kan något så blir det extra intressant att lyssna till och lära sig mer av! Jag är ju bondebarn och snart sextio år. Jag är uppfödd på ett naturligt sätt. ”Gun-Britt är en blygsam person, men har stor kunskap om kompostering och kretslopp och det vet hon om.
Dessutom har hon en väl utarbetad verksamhetsplan för sitt arbete där målet - eller ett av målen - är att utbilda framtidens miljökämpar. Meningarna trillar nästan fram, snabbt går det, hon vet vad hon vill säga, hon är mycket säker, särskilt när det gäller ekologi eller målen hon har för sina dagbarns tid hos henne. Mitt i meningarna om kretslopp och verksamhetsmål svarar hon sina dagbarn, häller upp mer saft eller tillrättavisar när någon gör något som inte var meningen att han skulle göra.
Krav- ”Det finns ingenting i den här världen som hemodlade tomater” (John Denver)
”Om man får vara med och koka gröten till frukosten eller skära gurkan till salladen eller vad det nu kan vara så är det lättare att se hela vägen.” Från ax till limpa. ”En av skillnaderna mellan att vara dagmamma och att arbeta på daghem är att det är lättare att laga mat själv med barnen. Jag lagar mat med olika barn och tar med mig dem och hämtar potatis i landet…” Att göra barnen medvetna om matens ursprung är en av Gun-Britts strategier för en grön barnomsorg. En annan är att så långt som möjligt laga och bjuda barnen på ekologiskt riktig mat. Även om det kräver litet annorlunda metoder.
”Jag köper mina tomater av människor med växthus, säger Gun-Britt och visar fram en tomat, rund och röd och säkert ljuvlig med ett litet brunt hack som säkert alla som själv odlat sina tomater känner igen. ”I affären får de inte ha sådana här skavanker när de läggs fram, men det är ju bara att skära bort. Jag hjälper till och med till i växthuset på min semester så att jag får köpa tomater, för jag tycker det är så roligt.” Och som alla som någon gång odlat en tomat vet, så finns det ingen jämförelse mellan smaken av en solmogen hemodlad tomat och en importerad från affären. ”Jag är ju som en liten egen företagare. Jag kan köpa kravmärkta varor - det är ingen som lägger sig i. Och i och med att jag gör jobbet själv så har jag råd. Krav är min grej!”
En av Gun-Britts knep för att handla ”grönt” är att handla grönsaker och produkter efter årstiderna. Då håller man sig borta från de importerade grönsakerna och frukten. På hösten kan man festa på äpplen och päron. På vintern blir det mycket rotfrukter, närodlade med kortatransportsträckor. Men eftersom matens utseende är viktigt för välbefinnandet så händer det ofta att hon köper till exempel klarröda paprikor för att ”lysa upp tillvaron på matbordet”. Förutom maten lär hon sina barn att karda ull. Då får man ett begrepp om hur kläder blir till, att allting har ett ursprung. I källaren finns en bakugn. Vackra dagar tar de ut bakborden och köksassistent och står ute och bakar allihop, knådar och låter jäsa under bakdukar. Sen får det gräddas i ugnen. ”Det är det ingen annan som har tänkt på”, säger hon glatt ”att man kan stå ute och baka! Och det jäser så bra i sola!”
Livskunskap
I trädgården står en halmbal och ruttnar. Till slut kommer innandömet att förvandlas till jord. Under tiden är den en lekplats, väl använd. Med hjälp av stegar kan man klättra upp och sen kan den vara vad som helst: ett skepp kanske eller en indianhydda. Kanske en superhjältes lya. I landet låter hon med flit en del av kryddväxterna gå i frö. Barnen ska få se att nästa år, då kommer det nya växter där fröna föll. Årstidernas rytm lägger sig över arbete och barnadagar. Samband är viktiga hos Gun-Britt: höstens frön ligger och väntar under snön för att komma upp i våren och det gröna. Livskunskap kallar hon det. Hon ger barnen livskunskap. ”Nässlor!”säger hon entusiastiskt. ”Man har ginseng i bröd och det annonserar man stort med, och säljer bröd på som nyttigt, men hur lite är det man har i egentligen? Bara nån procent. När jag bakar bröd- ja jag vet inte hur många procent jag har i men nog är det mycket! Och nässlor är jättenyttigt. Många olika vitaminer och flera viktiga mineraler. Och det är gratis!” Nässlorna oh deras nyttighet kallar hon för ”sin käpphäst.”
Att vara dagmamma - arbetsplats och hem i ett
Det är förstås en annorlunda situation mot de flesta av oss att som dagmamma inte riktigt skilja på hem och arbetsplats. Det är ett hus där det syns att där ofta finns små barn. I rummet där maken Magnus just sitter och läser har barnen just tittat på tv. I köket arbetar man vid spisen och sitter vid bordet och äter eller ritar. Barnteckningar och leksaker ligger där ett barn tycker att de ligger bra. På ovanvåningen i villan är det största rummet omgjort till ett lekrum. ”Här bygger vi kojor som får stå kvar” säger Gun-Britt Mellberg. ”Och lekhuset där i hörnet (i ett material som liknar stora pusselbitar) är för barnen att ändra på som de vill, bygga ut och bygga om. Här får det stå kvar, till skillnad från i resten av huset, där man kanske måste ta bort kojorna efter att dagen är slut och städa upp.” I det här rummet är barnens lek det viktigaste och får ta plats. ”I princip finns det inget rum i huset som barnen inte får gå in i. Vi är väl mest i vissa rum men det finns inga rum som är helt privata.” Det blir ett sätt att leva. Magnus, nu pensionär lever också han mitt i barnaskaran och hjälper till lite grann då och då.
”Jag fick börja i Stockholm när vi bara hade ett barn Magnus och jag. Då fick jag vara med i parken med barnen och bli kontrollerad av kommunen. Så sen när jag kom till Götene så hade jag ju mitt lämplighetsintyg med mig. Med åttiotalet kom en ny organisation av arbetet – dagmammorna delades in i arbetsgrupper och fick regelbunden utbildning. Idag lämnar hon in en kvalitetsredovisning två gånger om året och följer GPS- Götenes utvecklingsplan. ”Mitt mål med arbetet är att jag ska vara en medskapare – jag ska ge möjligheter till barnen, dessutom ska jag ge dem kretsloppstänkandet och utveckla deras sociala kompetens. Jag ska bidra till deras utveckling genom att vara en bra vuxen förebild.” Hur är man en bra sådan? ”Jaa, jag tror att man lyssnar, att man är ödmjuk i vardagen. Ju äldre jag blir ju mer har jag förstått att vara ödmjuk. När barnen slutar hos mig ska de ha med sig allt som står i mina mål. Hur jag arbetar?
God kommunikation är A och O i ett arbetslag. Man måste våga bjuda på sig själv- och vara med i nuet! Alla är bra på olika saker - man måste våga bjuda på de sakerna! Jag är bra på det här med kompost, så det kanske jag kan hitta på något runt. Nån annan är så bra på att berätta, så då är det ju jättebra om de gör det. Och är man bra på något, då forskar man vidare, då hittar man nya vägar.” ”Om det är ett ensamt jobb att vara dagmamma? Neej, nu arbetar vi ju så att man träffas och har utbildningar eller arbetar ihop, dessutom kan vi alltid gå över till varandra i arbetslaget. Det är viktigt med arbetskamrater. Det är en stor glädje. Det finns både fördelar och nackdelar med att vara dagmamma om man jämför med att vara i skolan och jobba. Jag jobbade i skolan ett tag 2005 när jag skulle ut på en längre resa till USA och hälsa på min dotter. Jag skulle säga att det blev runt tio liter mat över varje dag. Det är svårt att beräkna om man inte lagar mat på varje avdelning hur mycket som går åt, speciellt om småttingarna inte gillar någonting, det är ju så. Jag tog med mig något barn varje dag och någon personal och tog maten med mig i en hink och gick till komposten med det, sa så här kan ni göra - men sen hände det inte så mycket.”
I höst har hon hittat något bra för dagbarnvårdarna att arbeta med: en bok som heter ”Cykla, panta och rädda en isbjörn.” På framsidan står det: ”Man behöver inte vänta tills man är vuxen, har körkort och rösträtt för att rädda jorden.” Gun-Britt säger att hon har ju arbetat med det här länge, men nu har hon hittat något man kan ha direkt hjälp av i arbetet. De ska lära ut framtidens smarta lösningar. ”Det vi behöver är inte det djupa, sorgliga - det är framtidstro!” De utbildar dem som ska rädda världen.
Bara lek? Javisst!
”Det viktigaste är att barnen får leka. Leken är den stora, stora grejen där barnen både lär sig saker och tränar sin tanke, koncentration, sina hjärnor, sina kroppar och allt som ska stimuleras. Vet man det här behöver man inte vara rädd för att säga att; Ja de har bara lekt!” Det hon känner att hon behöver lära sig mer om är internet. På kommunens hemsida, www.gotene.se under Barn och kunskap lägger hon ut bilder och visar vad de håller på med, hon och hennes dagbarn. Det får hon kämpa lite, säger hon, trots att jag har hört motsatsen, att hon är flitig på att använda just nätet. ”Nja, det får man ta och lära sig.” ”Det är inget kul att bli gammal egentligen. Men - man kan i lugn och ro göra saker. Jag har lärt mig att det är viktigt att stoppa och se till att man orkar. Det är bra.” Kommunens friskvårdssatsning är en favorit: den har sett till att hon till reducerat pris har börjat med styrketräning, för att orka bättre. ”De unga måste göra så mycket. Jag kan stoppa i stället!” Ett lugnare tempo. En perfekt dag för Gun-Britt är- en av dem, hon säger att det finns olika saker- helt enkelt att gå ut i trädgården en stund, sen få prata med folk, med grannarna kanske- och sen, sen är det helt enkelt att göra lite vad hon vill resten av dagen.
Ja visst ser hon fram emot att gå i pension, säger hon, hon har saker hon vill göra - men, säger hon, hon har lärt dig att inte förvänta sig något. Man kan dö i en bilolycka i morgon. Att vara närvarande i nuet var det ju, ja. I morgon ska de skörda ärtor.
Faktaruta Gun-Britt Mellberg
Ålder: 61 år
Född: i Hällum, utanför Vara
Bor: i Sil i Götene
Yrke: dagmamma
Familj: man och fyra barn.
Intressen: miljötänkande, styrketräning
Det bästa med Götene: Att det är centralt- det är nära till Mariestad, till Skara och till Lidköping till exempel.
Det sämsta med Götene: Att det inte finns någon cykelväg mellan Götene och Källby! Det finns ju till Lidköping sen och man får cykla på stora vägen där det är tung trafik. Det är en stor önskan.
Text o bild: Kajsa Stiller