Själv har Torbjörn inte fått sin konfirmandundervisning i det här rummet, inte ens i Götene. Nej, där han växte upp, i Mariestad, fanns att bo i Götene inte ens på kartan säger han med en ursäktande ton i rösten. Trots det blev det Husaby som blev hemma för Torbjörn och hans familj. Där har de bott i nio år. Han tycker fortfarande att Kinnekulle är fantastiskt.
Vad gör en socionom egentligen?Torbjörn är nyanställd i Götene församling, vikarierar 50% för en församlingspedagog, och arbetar 50% på en ny satsning som församlingskurator, speciellt inriktad på ungdomar. Det är ett projekt som är utformat av kyrkoherde Marianne Ekman och Torbjörn själv, tänkt att fortsätta till sista maj 2009. Till formen är det nytt och spännande; Torbjörn och hans chef bestämmer själva innehållet beroende på det behov som Marianne sett bland Götenes ungdomar och som fick henne att anställa Torbjörn. Efter tre veckor på plats i församlingshemmet säger han att de håller på att utarbeta ramarna för hans arbete. Vissa saker är bestämda, andra är ännu så länge bara löst utformade. ”Jag ska vara med och ha ungdomsgrupper. Dessutom ska jag finnas på Fornängsskolan sex till åtta timmar i veckan för att vara en kontakt för unga människor. På tisdagkvällarna finns jag på GK’s, ungdomsgården som Götene kommun och kyrkorna har ihop i källaren till Elimkyrkan. Det finns alltid behov av extra hjälp. Jag har varit i kontakt med skolan, de är glada för ett par extra händer – och jag har kontakter inom LSS, på rådgivningscentrum… Jag ska jobba med uppsökande verksamhet för ungdomar i behov av stöd, och för föräldrar. De flesta tonåringar har föräldrar, och de står för tonåringarnas centrala scen, så varför inte finnas tillgänglig för dem?”
Vägen dit
Förutom skägget är Torbjörn ganska lång och askblond, med ett fast handslag och en rak rygg. Även när han tvekar med det han säger, som när han funderar på hur hans splitter nya tjänst kommer att te sig, så talar han med säkerhet och fasthet. En man om vilken man får känslan att han tänker först och talar sen. Han tvekar inte heller att säga till när det är något han ännu inte vet eller är säker på- men ställer man rätt fråga kommer svaret omedelbart och han, som nyss suttit bakåtlutad i soffan med armen på armstödet, lutar sig framåt med händerna på knäna för att styrka någon speciellt viktig punkt. Torbjörn tillhör den skara människor som kan säga att de hittat den plats de är på i livet på grund av en slump. Trots det har han lagt ner många tankar på sitt yrkesval. Han skulle ha blivit jurist. Det blev han inte. En kompis ville ha med honom på en kurs i bibelkunskap på kvartsfart. Livet tog en annan vändning. Han och kompisen åkte fram och tillbaka från Mariestad till Uppsala på kursens träffar och för Torbjörn var detta helt enkelt någonting riktigt roligt. Så roligt att han blev kvar i Uppsala och läste vidare i flera år, bland annat just religionsvetenskap i nästan två år. Det blev en rolig tid, där han läste för sin egen skull, för sin egen utvecklings skull. ”Jag läste för att brottas med mig själv och vad jag tänker och tror”, säger han. Så småningom växte en insikt fram om att detta oplanerade studerande borde få ett mål. Han kände helt enkelt att han måste använda det han gjort till någonting.
Valet föll på att utbilda sig till lärare. Det var ett logiskt steg; han satt inne med en massa ämneskunskaper, hade läst länge och behövde i princip bara läsa till pedagogiken. Det logiska steget visade sig inte vara det rätta. Efter en tid på lärarutbildningen bestämde han sig för att hoppa av. Det var ett mycket medvetet beslut. ”Jag hittade aldrig någon bra anledning till att lära ut något när jag inte hade hittat min egen anledning till att använda det jag skulle lära ut. Jag läste ju religion för mitt eget växandes skull.” Det egna motivet, att växa, fick bli vägledande när han gick igenom sig själv och det han ville syssla med. Han upptäckte att han ville hitta vägar att vara växande. ”Det är viktigt för mig att ha en anledning till att ha ett yrke. Det måste bottna i mig själv.” Han tvekar inte att beskriva sig själv som en sökare när han tittar tillbaka. Inte heller ryggar han för de grundläggande tankarna som ligger bakom hans yrkesroll: ”Jag vill hjälpa människor att må bra.” Han understryker också att detta är ett yrke: ”Jag har inget kall och jag drivs inte av människovänlighet, att jag inte kan låta bli att hjälpa människor.” Nej, han är inte en Florence Nightingale som inte kan låta bli att hjälpa, en martyr i hjälpandets tjänst- snarare påminner han om den person Florence Nightingale, den första sjuksköterskan, egentligen var: tänkande, och väl insatt i behovet av att ha en professionell inställning till yrket, kanske till alla yrken där man ska hjälpa människor.
”Jag mår bra när jag skaffar mig de ramar som ett yrke innebär. Dessutom, i yrket behöver jag ha kontroll över situationen. Att ha en tidsram för ett samtal med någon och en någorlunda tydlig plats vare sig det är i en bil eller en promenad längs gatan (eller i det rum som man nu ställer i ordning i församlingshemmet) och en bestämd tid är bra för både mig och den jag ska hjälpa. Samtalen behöver inte bli svåra för mig då. Prästerna har det mycket svårare. De tar emot människor som kommer fram till dem efter en gudstjänst till exempel och behöver prata – de blir överrumplade. De kan inte förbereda sig innan, de kan inte sätta stopp för samtalet hur som helst, för man kan inte behandla människor i kris hur som helst.” Ramar är viktiga både för honom personligen i livet och i yrket. Torbjörn tycker om sitt yrke, och ångrar inte den iktning hans liv tagit, inte hittills i alla fall säger han med ett halvt leende och tänker efter medan han pratar. Det finns så många fält. Men visst finns det perioder som han som så många andra med ett yrke som riktar sig till människor funderar på hur det skulle vara om de istället hade ett jobb på en fabrik, ett jobb med fasta rutiner. ”Det finns tillfällen då man frågar sig; varför ska jag hålla på och köra huvudet in i ångest hela tiden?” Visst behöver han meningsfullhet i sin yrkestillvaro, men säger att visst tror han att han skulle kunna finna meningsfullhet med jobbet i en industri. ”Tjänster som min är ju plustjänster i samhället. De skulle inte existera om inte till exempel industrin fanns. Jag är jätteberoende av att det finns folk som jobbar.”Han lämnar teorin bakom sig, lutar sig framåt och säger: ”Meningen med livet (vad nu det är) måste finnas i vardagen. Har man den inte får man leta lite vidare- och ta konsekvenserna.” En grundläggande tanke bakom hans arbete kanske. Hans styrka som kurator, säger han, är samtalssituationen. ”Jag tror att jag är en bra samtalare. Det handlar om att ge, ta, lyssna och ställa frågor. Jag har en grundläggande respekt för människor också. Dessutom är jag bra för det här speciella jobbet för att jag har jobbat på ganska tuffa arbetsplatser.” Erfarenhet. Han beskriver hur han under arbetet på SOC fick arbeta med trasiga familjer och deras barn, och hur han under arbetet på habiliteringen jobbade med de handikappade och deras familjer. ”Det finns ett underliggande stråk av sorg på habiliteringen. Föräldrar som står där med dilemmat - jag älskar mitt barn- men ändå finns sorgen där för jag har inte fått ett barn som man brukar få. Vi pratade mycket om det, att det är så tyst om det där. Att man kan älska sitt barn inte fick, det barnet man drömt om och trodde att man skulle få.” ”Som socionom kan han dels hjälpa till med samtal, dels dela med sig av sin kunskap av hur samhället fungerar, skicka någon vidare dit de behöver komma, en präst en psykolog… ”Jag kanske inte skulle hjälpa dig att deklarera om du hade ångest på grund av det, säger han och ler åt en konstig fråga, men jag skulle kanske hjälpa dig att lära dig deklarera, om det skulle hjälpa dig.”
En samtalsledare har makt
Utanför jobbet tar han inte rollen av kurator eller hjälpare. Det är det där med ramar igen. Det är viktigt att kunna säga att nu jobbar jag, men klockan tre ska jag hämta barnen. ”Det finns en makt i att vara samtalsledare. Jag har ju lärt mig en massa tekniker för hur man styr samtal.” Och därmed människor. Men dem använder han inte i vardagen, inte med vännerna. Det är helt andra sorters relationer. Professionell hjälpare är han på arbetstid, vän är något annat, eller pappa. ”På jobbet satsar jag inte mig själv på samma sätt som jag gör med vänner. Eller ja, satsar mig själv gör jag ju, min kunskap och erfarenhet men… Jag måste ha ett förhållningssätt som gör att jag inte kör slut på mig själv. Då skulle jag ju inte vara till någon nytta på jobbet heller. Dessutom, om man ska prata i termer av ”kall” så är jag mer kallad att ta hand om mina barn än att vara kurator.” Han har två döttrar, sex och elva år gamla. Om sig själv som privatperson säger han: ”Jag tror att jag är… ja, du… lugn, trygg. Jag tycker om att umgås med folk! Har ett kraftigt behov av integritet. Jag behöver vara ifred. ” Gud En man som arbetar som församlingskurator, och som dessutom började sin akademiska bana med att läsa religionsvetenskap för att få ”brottas med sig själv” måste nästan få den där nästan alldeles för personliga frågan.
Den där som man nästan inte ställer till sina närmaste vänner, utom sent på natten, när alla andra gått hem. Tror du på Gud? Eller, annorlunda formulerat, tror du på en gud? Torbjörn attackerar det uppenbara problemet med en sådan fråga: ”Jag är troende, kristen ja… men vad menar du med det?” Tja - vad menar du med det? Med ”Gud” och ”kristen”? ”Begreppet gud är oerhört spännande. Det finns väldigt mycket i detta med Jesus som är bra för oss människor. Tanken att få börja om, att få en chans till- det är också saker som passar mycket bra in i en socionoms arbete. En församling: som idé är en församling bra- den kan fungera som en växtplats för människor.” Begreppet gud? Tror du på gud som en idé som är bra och positiv för människan, eller tror du på en existerande makt eller person? ”Finns det en skillnad? Nej… jag tror på Gud som en skapare. Jag tror inte att världen bara uppkom. Jag tror… att det vi kallar gud är själva den grejen som gör att vi lever - levande-biten i livet. Kvalitén som gör oss levande. Jesus sa: jag är vägen, sanningenoch livet. Livet förutsätter att det finns en vilja att leva. Och sen finns kärleken. Kärleken i många saker. Utan den finns bara kaos.”
Han är frustrerad över hur svårt det är att förstå varandra. ”Så fort man kommer in på de här ämnena blir själva terminologin ett hinder tycker jag.” Det är frustrerande svårt att förklara sina åsikter angående det metafysiska. Orden kommer i vägen och var och en av oss har olika saker vi lägger in i dem, och detta är redan laddade ord. Dessutom verkar det finnas tomrum i språket, man famlar efter orden, det är svårbeskrivet. ”Vi ska se människor – det kommer ju också från Jesus. Men församlingen är mänsklig. Det kan man inte glömma.
Torbjörn finns i församlingshemmet eller på Fornängsskolan och nås lättast via telefon 0511-303 76 eller på e-post Torbjorn.Nilsson@svenskakyrkan.se
Faktaruta Torbjörn J. Nilsson
Ålder:
Född: Mariestad
Bor: Husaby ”Det är jättefint. Jag vaknar varje morgon och ser borgruinen. Det är inte alla som har det så.”
Yrke: kurator
Familj: fru och två barn
Intressen: tycker om att laga mat, och äta god mat. Tycker om att vara ute och springa, cykla. Umgås med människor. Och… ligga och slötitta på OS, till exempel är inte fel.
Bästa med Götene: ”Omgivningarna är jättevackra.”
Det sämsta med Götene: Själva Götene är ju inte så vackert… ja, och så är det lite för lite bussar som går förbi Husaby!”
Text o bild: Kajsa Stiller